SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1991  
STOJ stoj4, interj. o. sbst.2, r.
Etymologi
[av ry. stoi', stå! imper. sg. av stojú, stoját, stå, till roten i STÅ, v.]
(i Finl.)
I. interj., i ett flertal bollekar: halt!, stanna!, stopp!; särsk. i uttr. boll stoj!, boll stå! (se STÅ, v.). Boll stoj. FinlSvFolkd. 8: 386 (1962). Jag kommer från min skoltid i Vasa ihåg något som hette ”boll stoj”. Hufvudstadsbl. 26/7 1979, s. 6. Den som har bollen skall i ett visst moment ropa stoj, varvid övriga deltagare i leken skall förbli orörliga för att roparen skall kunna bränna någon av dem. SAOBArkSakkSvar (1987).
II. sbst.: bollek i vilken stoj (i bet. I) används; särsk. i uttr. leka stoj, leka boll stå (se STÅ, v.) o. d. Vad stoj är för en lek, vet jag inte, men jag vågar en gissning om namnet. Hufvudstadsbl. 26/7 1979, s. 6. Mina barn intygar att man kan leka stoj också i nyländska Grankulla. SAOBArkSakkSvar (1987).
Spoiler title
Spoiler content