STOJIG sto3jig2, adj. -are. adv. -T.
motsv. STOJ, sbst.1 1, o. STOJA 1, om (grupp av) person(er): som stojar l. är benägen (resp. benägna) för stoj; om ngt sakligt: som kännetecknas av stoj(ande); äv. ss. adv.: på sätt som kännetecknas av stoj(ande); stundom äv. oeg. l. bildl. En stojig skolklass l. skolgård. Det är förskräckligt stojigt här! Sjelfwa leksättet bör icke wara stojigt och oanständigt, utan stilla och sedigt. Wulf LatProped. 74 (1832). I grottans andra ända äro köken, / och der går icke mindre stojigt till (än vid matborden). Scholander 2: 28 (1866). Äfven der (dvs. i skrubben) fick en elev stå (o. arbeta), och denne var .. en stilla, förmögen yngling, som ej blandade sig med det öfriga stojiga följet (av Konstakademiens elever). Därs. 297 (1880). Det var stojigt och bråkigt hemma. Schildt Perd. 17 (1918). Avenida Central (i Colon), världens stojigaste gata. Forss SnuggsnLäg. 9 Pl. (1939; bildunderskrift). Mina stojiga kusiner blev allvarliga då sjömannen någon gång kom ut på gårdsplanen. Martinson BakSvenskv. 14 (1944). Moderna museet visar Modellen, stojig, stökig och uppsluppen. DN 8/10 1968, s. 4. Delblanc Gunn. 171 (1978).
Avledn.: STOJIGHET, r. l. f. förhållandet l. egenskapen att vara stojig. IllSvOrdb. (1955).
