STOLON stolå4n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. stolonen, pl., eng. stolon, fr. stolon, m., stolone, f.; av lat. stolo (gen. -ōnis), rotbesläktat med gr. στέλεχος, stam, stjälk, στήλη, pelare, armen. stetn, stam, stängel, kvist (se STALL, sbst.2)]
biol. utlöpare.
a) bot. hos (örtartad) växt: med långa internodier försett (vågrätt) skott (se SKOTT, sbst.2 23 a β), gm vilket växten kan slå rot o. föröka sig könlöst, utlöpare, vandringsskott. BotN 1863, s. 18. Som redan framhållits, består farmakopéns lakritsrot af skalade rötter och stoloner, de senare dock sparsamt förekommande. KommentSvFarm. 908 (1905). Vid undersökning häraf (dvs. av potatisplantans knölutbildning) finner man .. att efter nederbördens inträffande en hel del nya utlöpare, stoloner, framkommit, hvilka börjat ansätta knölar. SDS 1917, nr 225, s. 7. Många små knölar utbildades (på potatisplantan) tätt intill stjälken på mycket korta stoloner. LAT 1955, s. 144.
b) zool. hos vissa fastsittande djur (t. ex. vissa mossdjur l. koralldjur) förekommande stränglik, krypande o. vid underlaget fastvuxen utlöpare på vilken ny(a) individ(er) uppkommer gm könlös fortplantning (knoppning); jfr SKOTT, sbst.2 23 b α. Den prolifera stolonen (hos salporna) har hela tiden så långsamt tillväxt, att den ännu endast företer ett kort och fint filament. Lovén ÅrsbVetA 1845—49, s. 437. Stoloniferernas kolonier bildas av krypande, vanligen bandformade stoloner, som är fastvuxna vid underlaget. DjurVärld 1: 302 (1960).
