STRANGULATION straŋ1gɯlaʃω4n, äv. 0104, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. o. eng. strangulation, av lat. strangulatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till strangulare, strypa (se STRANGULERA)]
åtsnörning l. sammansnörning av kroppsdel, i sht halsen, med åtföljande hämning av flöde av kroppsvätska, resp. andningsluft.
a) (numera bl. i skildring av ä. l. utländska förh.) om strypning ss. dödsstraff; äv. om (självmord gm) hängning. Andersson (1845). Slag, fall och strangulation kunna gifva anledning till luxationer eller frakturer af larynxbrosken med blödningar i väfnaderna och kväfningsrisk. LbKir. 2: 324 (1922). Lages Annita dog genom ”strangulation” (hängning) vid 29 år; en älskad och älskande flickhustru. SvD(A) 7/3 1975, s. 5.
b) med. om åtsnörning av kroppsdel; särsk. om hejdande l. hämmande av strömmandet av kroppsvätska genom kroppsdel l. av luft genom andningsvägarna på grund av sjuklig avsnörning av passagen; i fråga om åtsnörning av andningsväg ungefär liktydigt med: kvävning(ssymtom). (Patienten hade) odrägeliga colikplågor, trägna uppkastningar med svår strangulation, så att ansigtet blef blågrått (osv.). VetAH 1814, s. 244. I vidare bemärkelse talar man om strangulation vid en avsnörning av en tarmdel genom en utanför denna belägen bildning, t. ex. vid sammanväxningar mellan bukorgan, tumörer el. dyl. SvUppslB (1935). En strangulation av blodströmmen i detta lilla, men en väldig procent av blodmassan krävande (hjärt)-område. SvLäkT 1935, s. 1195.
