SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1991  
STRUG l. STRU, m.?
Ordformer
(äv. -uu-)
Etymologi
[fsv. strugher, m.?, groll, agg, hat, sv. dial. strug, stru, stro, n.?, särsk. i uttr. dra(ga) i stru(g) l. stro, betvivla, hysa misstroende, fatta ovilja (mot ngn), om häst: vackla i det han drar; jfr fvn. strúgr, stolthet, högmod, ovilja, agg; till den rot som med andra utvidgningar föreligger i STRUT, sbst.2, o. STRUPE]
(†) agg l. ovilja; misstroende, tvivel; i uttr. dra- (ga) i strug l. stru (med ngn).
a) om person, i uttr. dra(ga) i strug l. stru med ngn, hysa agg l. misstroende mot ngn; äv. bl. dra i stru, tveka l. dra i tvivelsmål. Ther efter begynte .. Marskens måg Niels Steensson draga i stru med honom. LPetri Kr. 118 (1559). (Sv.) Dra i stru, (lat.) Dubitare, dubium esse, ambigere. Schultze Ordb. 5136 (c. 1755).
b) om häst, särsk. i uttr. dra(ga) i stru, vackla l. svänga än åt ena än åt andra sidan när den drar l. skall dra (sannol. eg.: tveka i l. vid dragandet). Struu (sic dicimus de equis, draga i struu). Aurivillius Gr. 48 (1684).
Spoiler title
Spoiler content