STRUMIT strɯmi4t, r.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[liksom t. strumitis, fr. strumite av nylat. strumitis; avledn. av STRUMA]
med. inflammation i en normal l. av struma förstorad sköldkörtel. Sundberg (1926). Med strumit menas en inflammation i sköldkörteln, antingen i en förut normal körtel eller i en strumöst förändrad sådan. Berglund (o. Andreen) Körtl. 156 (1937). Några sjukdomar i sköldkörteln har sedan länge sammanförts under beteckningen tyreoiditer och strumiter. Det är sannolikt fråga om etiologiskt och genetiskt olika sjukdomar; kanske ingen är inflammatorisk. NordMed. 1955, s. 1602. Lindskog o. Zetterberg (1981).
