STRUMP strump4, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr nor. dial. strump, strumpa, smalt kar, nyisl. strompur, ngt rörformigt, rör (eg.: urholkat stycke av trädstam), av mlt. strump, stycke av trädstam, stympad kroppsdel, strumpholk, strumpa (lt. strump), mht. strumpf, stycke av trädstam, stympad kroppsdel, stubb, strumpa (t. strumpf); möjl. besläktat med mlt. strampe(le)n, strumpeln, häftigt stöta mot med foten, o. med fpreuss. strambo, stubb, lett. strìebs, struobs, halm, vass; sannol. utvidgning av den rot som föreligger i STARRA. — Jfr STRUMPA]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) (liten) ränna (se RÄNNA, sbst.1 1) som leder av vatten (l. sand) från en ränna l. reservoar l. dyl.; särsk. vid vattenkraftverk, om sådan mindre ränna som vid öppnande av dammbordet leder vatten från stora rännan l. vattenreservoaren in på vattenhjulet. Rinman 1: 558 (1788). Man låter en vattenmassa störta lodrätt ner genom en strump, från flera fots höjd mot en stenbotten. JernkA 1818, 2: 92. Vattnet, som uppifrån ledes medelst en egen strump på hjulet, och drifver det omkring. Därs. 1829, Bih. s. 268. De små utloppsrännorna (strumparna) förlades till botten i stället för som annars (i gruvspel) till sidorna och erhöllo liggande luckor. Lindroth Gruvbrytn. 1: 608 (1955). — jfr SAND-STRAMP anm.
