STRUSS, sbst.4, r. l. f. l. m.
Etymologi
[sannol. av t. struss, biform till strosse, strupe, av fht. strozze, luftrör, strupe, motsv. fsax. strota, (mat)strupe, mlt. strōte, strupe, möjl. etymologiskt samhörigt med t. strotzen, vara uppsvälld (se STRUTTA)]
(†) i blåsbälg: den smala del av bälgen genom vilken luften pressas ut. Blåslådan med lock och struss. NoraskogArk. 6: 130 (1845).
