publicerad: 1993
STRUTTA strut3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. strutta; motsv. ä. d. strutte, kämpa emot, vara missnöjd (d. strutte, skjuta l. stå ut l. fram, svälla o. d.), nor. dial. strotta, skjuta fram munnen, vara surmulen, strutta, göra envist motstånd, mht., t. strotzen, vara uppblåst, svälla, eng. strut, (få att) stå l. skjuta ut, strutta o. d.; besläktat med ä. d., d. dial. strude, svälla, t. dial. straussen, kämpa, feng. strútian, kämpa, anstränga sig (ä. eng. strout o. d., stå ut (styvt) o. d.); till roten i STRUT, sbst.2 — Jfr STRUTT]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om svans: stå styvt ut. Kan .. (räven) knipa mors bästa värphöna, när hon råkat förirra sig en bit utom knutarna, då grinar han med sitt illfundigaste leende, och den yfviga svansen struttar efter honom. Ahlgren Papir. 109 (1901).
2) (ngt vard.) gå med stötiga l. knyckiga l. stela l. styva (o. avmätta) steg, gå stötigt; i sht dels i fråga om att på grund av ålderdomssvaghet (l. ofärdighet) gå på sådant sätt (jfr STULTA, v.), dels i fråga om att med hoverande l. stoltserande l. kråmande kroppshållning gå på sådant sätt. En struttande sädesärla. SvTyHlex. (1851). Fruntimmer i crinoliner, struttande likt strutsar. Bremer GVerld. 2: 15 (1860). (Den gamle ofärdige mannen) struttade långsamt vidare med lien på axeln. Hallström Halbe Io 16 (1918). Farbror Hermansson .. (som) med högburet huvud och handen innanför rockslaget struttade av och an i allén vid sidan av (officeren) Stellans glänsande tränsar och gehäng. Siwertz Sel. 1: 121 (1920). (Kasuaren) burrade .. upp fjädrarna, sparkade åt sidorna och började strutta runt i en cirkel. Fridner Idriess AustrDjung. 130 (1938). (Fältmarskalk Montgomery var) självbelåten, struttande, uppblåst. ÖgCorr. 7/10 1967, s. 6.
a) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om steg l. gång: som ingår i struttande resp. som utgörs av sådana steg, struttig; jfr e. Lönnberg Skogsb. 53 (1881). Hagdahl Fråga 165 (1883). Han gick krokryggig och med struttande steg. Saxon Handelsb. 120 (1932).
b) i fråga om dans; jfr d, e. Små skönheter .. som struttade helt nätt på balen. Knorring Förh. 3: 6 (1843). Och så törnade vi och så struttade vi, / som förvildade skottspolar skuttade vi (i dansen). Fröding NDikt. 14 (1894).
c) (numera bl. mera tillf.) oeg. l. bildl. (jfr e), om fordon: röra sig med hoppiga l. stötiga rörelser. På denna väg struttade vår kärra opp och ned, hit och dit. Törneros 1: 208 (1825). Fridegård Här 13 (1942; om bil).
d) med innehållsobj. betecknande steg ngn tar l. sträcka ngn tillryggalägger med struttande gång; äv. motsv. b. Han går upp och ned som en påfogel, struttar ett steg och stannar twärt. Hagberg Shaksp. 8: 196 (1849). Hultin VSkr. 182 (1867; med avs. på dansat valsvarv).
e) oeg. l. mer l. mindre bildl. (jfr c), i fråga om musik l. vers(rytm) l. (dans)melodi o. d.; äv. motsv. dels a, dels b. Ett det löjligaste kaos af oupphörliga hoppande och struttande rimljud (finns i Lucidors o. Runius hexametrar). BEMalmström 1: 25 (c. 1860). SD 1905, nr 326, s. 7 (om rytm i musik). När reveljen struttade ur blecktrumpeten. Dahlin SvartL 32 (1934). En gammal rimkrönika på struttande knittel. AB 7/10 1939, s. 4. Sirligt svängande vals och lustigt struttande polkett. HågkLivsintr. 20: 211 (1939).
Särsk. förb. (till 2): STRUTTA FRAM10 4. struttande ta sig l. bege sig fram. Lundgren MålAnt. 1: 184 (1870). —
STRUTTA MED10 4. struttande följa med; äv. dels tr.: struttande följa med (ngn l. ngt), dels motsv. strutta 2 b. Äfven hofven måste strutta med tiden, och påskina en art medborglighet. CFDahlgren 5: 180 (1833). Topelius Dagb. 4: 103 (1839; i fråga om dans). Och skepparn stoppar in tobaksdonen / Och struttar med (i dansen) uppå styfva ben. Evers Fosterj. 43 (1909). —
STRUTTA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. struttande gå l. röra sig omkring; äv. motsv. strutta 2 b. Länsmännen gripne af tonernas makt, / De struttade kring (på balen) i den granna salongen, / Likt rimmen i denna gudomliga sången. Sjöberg (SVS) 2:8 (1825). Höns och kalkoner struttar kring. Fatab. 1946, s. 34. —
STRUTTA UT10 4. struttande gå ut; äv. motsv. strutta 2 b. Strindberg SvÖ 1: 272 (1882). Ekman Häxring. 104 (1974).
Ssg (till 2): STRUTT-GALOPP. (numera föga br.) galopp varvid djuret travar med frambenen o. galopperar med bakbenen. Ehrengranat HästRör. 83 (1818). Sjöstedt Husdj. 1: 110 (1859).
Avledn. (till 2): STRUTTIG, adj. om person (l. djur): som struttar, struttande; äv. dels om steg l. gång: struttande (se strutta 2 a), dels i överförd anv., om ngt sakligt i allmänhet: som kännetecknas av struttande, som går l. rör sig stötigt l. knyckigt l. stelt o. d.; äv. ss. adv. Tholander Ordl. (1872). Med små struttiga steg trippar gubben fram. Lindberg AnnLis 86 (1901). Det är ingen sävlig boston eller struttig onestep, utan det är hambo. AllmogHemsl. 17 (1915); jfr strutta 2 e. Den snusande och litet struttige rokokofältherren Fredrik den store. SvD(A) 21/3 1928, s. 6. En stenknäckhane, som .. hoppade ikring på sitt struttiga, sirliga manér. FoFl. 1951, s. 220. Wilhelm Episoder 124 (1951; om kapuner). DN 15/11 1969, s. 12 (ss. adv.).
Spoiler title
Spoiler content