SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STRUTT strut4, m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[till STRUTTA]
(vard.) ss. nedsättande benämning på (stelbent struttande o.) skröplig l. ålderdomssvag gammal man; företrädesvis ss. senare led i ssgn GUBB-STRUTT. Besinna dig väl, flicka, innan du gifter dig med den gamle strutten! Östergren (1948). IllSvOrdb. (1955).
Spoiler title
Spoiler content