[liksom d. strengel av t. strängel, strengel, nära besläktat med ffr. stranguillon, estranguillon (fr. étranguillon), eng. strangullion, it. stranguglione; av ett icke anträffat vulgärlat. strangulionem, av strangulare, strypa, kväva (se STRANGULERA)]
(numera föga br.) om en hos husdjur, i sht häst o. svin förekommande inflammatorisk invärtes sjukdom i övre delen av halsen l. i svalget, varigm (halsen hålles styv l. sammansnörd o.) djuret hindras från att svälja, halsinflammation, halsbrånad, kvarka, faryngit; äv. i utvidgad anv., ss. sammanfattande benämning på sjukdomar i husdjurs smak- o. tuggorgan, näsan, spottkörtlarna, matstrupshuvudet o. matstrupen. Strängel har man kallat det tilfälle, uti hwilket hästen merendels håller halsen styf, tuggar sit foder och wil äta, men kan icke swälja det ned, utan lämnar det tilbaka ut igenom munnen. Florman Abildgaard 31(1792). Den af Tyskarne kallade Strängeln är den qvarka, eller rättare halssjukdom, fålar pläga wara plågade af. Bure Häst. 53(1802). Halsinflammation, strängel, (dvs.) inflammation i öfre delen af luft- och foderstrupen; förekommer isynnerhet hos hästar och svin och orsakas af förkylning eller deraf, att slemhinnan skadats af främmande kroppar vid sväljning. Juhlin-Dannfelt 136(1886). Halsinflammation (strängel, halsbrånad) består uti en inflammation i svalget, hvilken vanligtvis sprider sig till angränsande delar. Bohm Husdj. 27(1902).
