STRÄTTA strät3a2, v.2 -er, -te, -t, -t. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[jfr fsv. strätto- i ssg i ortnamnet Strättobäck (se Lidén i NoB 8: 15 (1920)); sv. dial. strätta (Ihre DialLex. (1766), Hof DialVg. (1772)); samhörigt med (o. sannol. assimilerad form av) sv. dial. stränta, spruta fram skovvis i fina strålar, o. sannol. rotbesläktat med STRILA, v. — Jfr STRÄTTA, sbst.1,2]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) tr. o. intr.: kortvarigt o. stötvis l. upprepat spruta ut (i) fin stråle; särsk. om hankatt, pregnant: urinera (ss. markering av revir). (Verba) Frequentativa, quorum terminationes sunt ka, la, ssa et ta, ut (dvs. frekventativa verb, vilka slutar på -ka osv. såsom) .. strätta. Aurivillius Gr. 124 (1684); möjl. till STRETA, v., anstränga sig o. d. LoW (1911: t(ransitivt)). Hankatter (går och) strätter på våren, dymedelst markerande sina revir. SAOBArkSakkSvar (1989).
