STRÄV strä4v, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[jfr d. straeb, straev (delvis av nor. strev), nor. strev; vbalsbst. till STRÄVA, v.1, delvis möjl. påverkat av nor. strev (i sht i ssgn MÅL-STRÄV; se ovan)]
(i sht i vitter stil) om handlingen att sträva (se STRÄVA, v.1 1, 2), (målmedvetet o. hårt) arbete, strävande; slit. Nej, det (dvs. svara på en kuggfråga) kunde ändå icke tentanden med allt sitt sträf med årtal och namn. Sundblad Ups. 399 (1884). Östergren (1948; angivet ss. skriftspråkligt o. mest skönlitterärt). — jfr MÅL-STRÄV.
