[jfr d. strejf, strøjf, mht. o. t. streif, m. (i bet. 2); vbalsbst. till STRÖVA]
1) (mera tillf.) motsv. STRÖVA 2:handlingen l. verksamheten att ströva, strövande; i uttr. på ströv äv. övergående i bet.: strövtåg (se d. o. 1). En ledig getarpojke fick lägga benen på ryggen som ilbud till söner och tjänare, att om livet var dem kärt hejda (ren)hjorden från vidare ströv mot öster. Högberg Frib. 412(1910). På ströv genom solglada och nattljusa sommarmarker i övra inlandet kom (jägaren) Paul Walther en kväll gående. Dens. Utböl. 1: 211(1912). På bänken satt Paul Walther .. svettig, nerdammad av sitt ströv. Därs. 2: 93.
2) (†) motsv. STRÖVA 3:”ströveri” (se d. o. 2); ”strövtåg” (se d. o. 2). Allenast att man motte beholla ett cornett quartt, som jemtte Gerdt Skytte defenderade landed för streiff. AOxenstierna 2: 487(1622). Dhe förmäla .. att (en stor hop kosacker) .. sigh opå ett ströff hijtt i landett (dvs. Estl.) begifva vele. OxBr. 5: 189(1623). Om Ungerske krijget sägz, att det skall vist gå an, effter som ännu dagelige streuffer skee, men så meenes keysaren på allehanda sätt at undvijkat. AOxenstierna 5: 222(1630).
