publicerad: 1993
STUBBA stub3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
1) motsv. STUBB 1: (kraftigt) avkorta (ngt) gm att skära l. hugga l. på annat sätt ta av en del, stympa (ngt), tvärt avskära osv. (ngt); jfr AVSTUBBA I 1. Tå dieffuulen .. alla grenar affhugget hadhe alt in til bara bohlen, och stubbat alt in til rotena .. tå (osv.). PErici Musaeus 3: 51 a (1582). Nu stiähl man korn .. eller stubbar ax aff halme på åkeren .. then som thet giör, han heeter Agnabaker. Lagförsl. 548 (c. 1606). Afton och morgon sopar (man) under Bi-läget med en stubbad qvast, hvarigenom Myrornas gångar i jorden blifva tilslutne, och somliga af dem sönderrifvas. Gullander SvarVetA 91 (1773). Stubbade vasstrån stucko upp genom .. isskifvor. Hedin GmAs. 2: 429 (1898). Veckotals hålla .. (älgarna) sig envist kvar på samma undangömda platser och gå därifrån först, när en- och tallbuskarna äro stubbade. Knöppel SvRidd. 153 (1912). Man (kan) modifiera kuggformen (i cylindriska kugghjul). En metod är att stubba kuggen. Man gör då kugghöjden mindre än normal. HbVerkstTekn. 1: 477 (1944). — jfr AV-STUBBA. — särsk.
a) motsv. STUBB 1 d, med avs. på svans l. djuröra: korta av; stympa; äv. med avs. på djur: skära bort del av svans l. öra på; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr b. Eett Brunt stoo medh Stubbat Swans. GenMRulla 8/10 1711. Man stubbar rapphönshundarna dels för att gifva dem ett lättare utseende, dels också, emedan en något förkortad svans mindre mattar dem vid sökandet, då svansen oupphörligt är i rörelse. Sandström Jester 4 (1829). (Doggen) har tjockt hufvud och nos, slaka läppar samt stubbade öron. Hahr HbJäg. 65 (1865). Olsson Dikt. 1: 62 (1892; i p. pf., om häst). Snappers stubbade svans, avbiten i ett slagsmål då han var valp. Macfie NorrskM 27 (1938). — jfr AVSTUBBA o. KORT-STUBBAD.
b) med avs. på fågelvingar l. dyl.: kapa av ett stycke (för att hindra fågeln att flyga), stympa; äv. med avs. på fågel: stympa vingarna på; äv. i mer l. mindre bildl. anv.; jfr a. Behändigt med en sax / Stubbades hans (dvs. Astrilds) vingar strax. Adlerbeth Poët. 2: 315 (1798, 1803). (Bernardo) Tog ock sin sköld; der såg man en Örn, till vingarna stubbad. MarkallN 1: 37 (1820). Om man bara stubbar vingarna på sådana foglar (dvs. fångar), så växa de snart igen. Gumælius Bonde 122 (1828). — jfr AV-STUBBA.
c) skära av (vissa) grenar på (träd l. buske o. d.); i sht i p. pf. i adjektivisk anv. De stubbade häckarna fingo en viss grad af frihet. Topelius Fält. 5: 137 (1867). Winterwägen är ruskad rak som ett streck / På sidorna kantad med stubbade granar. Strindberg Fagerv. 99 (1902). Eftersom det på slätten (i Skåne) är så ont om skog och ved, brukar folket stubba pilarna .. för att använda grenarna till bränsle. Sandström NatArb. 1: 4 (1908). I plantagets stubbade lindar satt det klungar av måsar. Nyblom FörtrSomm. 78 (1947). — jfr AV-STUBBA.
2) motsv. STUBB 4 a, med avs. på åker: skära av säd l. gräs o. lämna kvar stubben på; i sht i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv.; förr äv.: (med stubbskära) skära av stubben på. (Sv.) Stubba en åker. (Fr.) Chaumer. Nordforss (1805). Markerna lågo stubbade och öde. Hansson SlättbH 100 (c. 1885). De röda strandladorna darrade i gärdesglindret, som liknade en göt af hett flytande glas öfver de stubbade klöfvervallarna. Siwertz Mälarp. 148 (1911). Hon fick köra en liten släde som gnisslande for fram över det stubbade gräset. Krusenstjerna Fatt. 1: 483 (1935). De stubbade åkerfälten och de höstplöjda tegarna. Norlind Borgebyminn. 15 (1939). — jfr AV-STUBBA.
3) motsv. STUBB 5, med avs. på hår l. skägg: klippa (l. skära) kort (o. med tvär avklippning); snagga; äv. med avs. på huvud l. person, särsk.: stubba l. snagga håret på; ofta i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. (Anakreon) war ej klädd som wåra poeter. Hans hår war ej en gång stubbadt, utan hängde långt ned åt axlarne, sammanhållit af en krans af rosor och murgrön. Polyfem I. 15: 3 (1810). Hans blixtrande ögon, sydländska utseende, stubbade, gråsprängda mustascher. SDS 1901, nr 161, s. 2. Jag .. har klippt apostlahåret och stubbat det gammaltestamentliga skägget. Strix 1905, nr 43, s. 5. Kronan, den som dikt och drömmar spunnit, / beskuggar ej ett stubbat kvinnohår. Zilliacus Templ. 32 (1931). Blond, stubbad immigrationsofficer idisslar tuggummi, ser på passfotografier. Delblanc Nattresa 135 (1967). — jfr AV-STUBBA o. KORT-STUBBAD. — särsk. (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ning, i uttr. rysk stubbning, kort klippning av håret så att det blev lika kort som håret på en rysk soldat. Sedan .. en Rysk stubbning, så Rysk, att min arma peruk ännu efter mer än 10 veckors förlopp knapt hunnit hämta sig igen. Topelius Dagb. 4: 271 (1840).
4) oeg. l. mer l. mindre bildl.: liksom tvärt avskära (ngt), stympa o. d.; särsk. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Där bortom .. ligger en helt vanlig landskyrka i äldre 1800-tals-stil med den obligata hvitmeningen och den lika obligata lanterninen ofvanpå det stubbade tornet. TurÅ 1906, s. 43. Pippa, det är en stubbning av Filippa. Ossiannilsson Browning Pippa 62 (1907). Tåget gick fram genom ett hav av tunn dimma .. blekgula berg med stubbade linjer som strand långt borta. Cederschiöld Artist. 105 (1915).
1) (numera föga br.) till 1: skära l. hugga av o. därigm stubba (ngt). Serenius (1741). Stubba af ett träd. Ihre (1769). Stubba ell. stubba áf, (dvs.) genom huggning eller skärning göra kortare. Dalin (1854). Klint (1906). särsk. till 1 a. Möller (1790). ”Du får inte skrika dig hes i otid, min gosse!” sade den förfärliga rösten; ”bara jag väl fått stubba öronen af dig, så skall du se'n få skrika så mycket du orkar.” Blanche FlStadsg. 190 (1847). Stubba av svansen på hästar. Östergren 1: 215 (1915).
2) (numera mindre br.) till 3: korta av (hår l. skägg), stubba. En ny galenskap hos unga .. damer är den, att de stubba utaf sitt hår till ungefär samma längd som våra slättbönders. SöndN 1866, nr 41, s. 3. Hülphers HerrHäst. 116 (1907).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content