STUK stɯ4k, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; l. STUKIS stɯ4kis, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(stuk 1891 osv. stukis 1891 osv.)
Etymologi
[av sv. slang stuk, stukis, äv. stuka, av sv. dial. stuk resp. stuka, stuka, rund sädesskyl (se STUKA, sbst.1)]
(vard.) hög hatt, cylinderhatt, stormhatt. WoJ(1891). I fjol gick den i femte klassen, i år är han klädd i käpp, stukis och cigarr. SvTidskr. 1893, s. 472. En vinter va ja på sex begravningar å tre bröllop, å på alla tillställningarna skulle man ha stukis. DN 7/2 1970, s. 8.
