SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STULLRA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. stullra; sannol. metates av STURLA, stoja, föra oväsen. — Jfr STULLER]
(†) stoja, larma, föra oväsen; tala högljutt; anträffat bl. dels ss. vbalsbst. -ande, stojande, dels i p. pr.: stojande. Upblåst folk, som med sit stullrande betaga andra alt tilfälle at få säja sina fogeliga meningar. Dalin Arg. 2: 234 (1734, 1754). Åtminstone är iag hufwudbrydd af mina stullrande Sielfswåldzhiältar. Därs. (SVS) 3: 180 (1734).
Spoiler title
Spoiler content