SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STULLER, n.
Etymologi
[sv. dial. stuller; vbalsbst. till STULLRA]
(†) stoj, larm, oväsen; äv.: högljutt tal (i ssgn STULLER-KRAFT). Här är ett fahrligt stuller bland Folket. Dalin Arg. 2: nr 45, s. 1 (1734). Bellman SkrNS 1: 32 (c. 1770).
Ssg (†): STULLER-KRAFT. kraft (genomslagskraft) som högljutt tal har. Dalin Arg. 2: nr 40, s. 2 (1734).
Spoiler title
Spoiler content