SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STUMMA stum3a2, v.1 -ade.
Ordformer
(stum- 1722. stumm- 1727 osv.)
Etymologi
[jfr d. stumme, t. stummen; avledn. av STUM, adj.1]
(utom i ssgn FÖR-STUMMA, v.1 numera bl. tillf.) bli stum (se STUM, adj.1 1 a), förstummas (se FÖR-STUMMA, v.1 1); äv. i överförd l. bildl. anv., motsv. STUM, adj.1 2, i fråga om skriftlig framställning; jfr STUMNA, v.1 Polhem Brev 152 (1722; i fråga om skriftlig framställning). Dy stummar tu, otrogna sinne, / När Herrans ord tig säger för, / At nådens krafft i hiertat inne / Hos tig gå up och aflas bör. Österling Lärops. 215 (1724). BonnierLM 1978, s. 258 (i p. pf., om pina). — jfr FÖR-STUMMA.
Spoiler title
Spoiler content