[jfr t. stuprieren, eng. stupre, av lat. stuprare, till stuprum, våldtäkt; till den rot som äv. föreligger i STUPA, sbst.2]
(†) om man, med avs. på kvinna: våldtaga, skända; äv. bildl. Jonas Sacellanus in Österhaninge hafuer stuprerat een kona. UppsDP 28/6 1593.Stor skam är skedd i Landet .. Then kära Justitia är öfwerwäldigad och stuprerat. Scherping Cober 2: 304(1737). Dalin 712(1871).
SAOB
