(stup- 1874. stupp- c. 1732—1835 (: stuppliga Gubben))
Etymologi
[sv. dial. stuppla; möjl. ombildning av STAPPLA, v.2, under påverkan av SNUBBLA]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stappla l. falla l. snubbla o. d. Babel, som är yr och vild i sinne, / Snart raglar kull och stupplar knall och fall! KyrkohÅ 1903, s. 80(c. 1732).
Avledn. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat): STUPPLIG, adj. [sv. dial. stupplig] som har benägenhet att stappla l. falla l. snubbla l. brukar stappla osv., snubblig. Den gamla, stuppliga Gubben smög sig ej tystare att öppna dörren än att contrahenterna .. (i farstun) hunno sätta sig i säkerhet. Zedritz TurkMus. 138(1835). TT 1874, s. 57 (om hästar).
