(storrisk 1697. sturrisk 1631—1713. stårrisk 1659 (rättat efter hskr.))
Etymologi
[av t. sturrisch, sturisch, avledn. av stur, sturr (se STUR); formerna med -o-, -å- sannol. av ä. t. storrisch, oomljudd biform till störrisch, avledn. av mht. storre l. ä. t. storre, storren (se STÖRRIG). — Jfr STURSK]
(†) om person l. sinnelag o. d.: motspänstig, envis l. tjurig; omedgörlig. Dette besväradt kommer allenast aff dhe Rigiskes contentiose (dvs. trätgiriga) sturriske huffvudher. AOxenstierna 6: 124(1631). Oppå freden begÿnner iag till att twiffla meer än någon tid tilförene, sedan de ängelske äre bleffne något stårriske som de väl alle aff naturen äre. Ekeblad Bref 2: 149(1659; rättat efter hskr.). För sin Tredska och sturriska Sinne. VDAkt. 1713, nr 389.— särsk. i överförd anv., om ansiktsuttryck: som vittnar om l. uttrycker omedgörlighet. Mannen hade warit straf wärdig om han et sådant wänligit anmodande, genom storriske och obarmhertige miner, had från sig stöt. Weise 20(1697).
