STURRIG stur3ig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[av sv. dial. sturrot, vresig, förkrympt, äv. om person: konstig i huvudet, småtokig, sturra, stanna av (i växten) (jfr sv. dial. sturr, kortväxt (förkrympt) träd, kortväxt person), möjl. etymologiskt identiskt med STURA, v.2 (jfr nor. dial. stur, bl. a.: avstannande i växten)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) om sträng: förkrympt o. därför skorrande (se SKORRA, v.1 1 h). Jag spinner en tråd av det arv jag fått, / en sturrig och snarrande sträng. Viksten SkogSjung. 15 (1933).
