SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1993  
STUT stɯ4t, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(stut (-th) 1675 (: uthanstuth) osv. stutt 1614. stuut (-th) 16051674)
Etymologi
[vbalsbst. till STUTA, v.2; bet. II snarast utvecklad ur bet. I (i vilket fall STUTA, v.3 är avlett av STUT, sbst.3 II)]
I. (†) motsv. STUTA, v.2 I: stöt l. hugg (med vapen) l. stöt l. hård knuff. Ther skiftedes hugg medh lodh och kruuth, / Ther gaffz vth mongen hården stuuth. Hund E14 245 (1605). (Sv.) Stut (stöt) (t.) der Stutz, Stosz. Lind (1749). ”Ja!” härmade Bengtsson .. och gaf pojken en andra stut. Melander Sjöfog. 79 (1890).
II. (i sht förr) (omgång) stryk på baken i form av (ett l. flera) slag med ris l. käpp l. handflata l. dyl.; i sht i fråga om skolaga i ä. tid; särsk. allmännare (jfr I): slag (i individuell anv.) mot l. smäll på baken (i agande l. bestraffande syfte). Rondeletius 52 (1614). 1740. D. 5 Junii ... undersöktes om [sju Gymnasister] .., hwilka woro enhälligen borta under Disputations acten d. 4 Junii .. Collegium resolverade, at .. hwar och en skulle få stut 6 slag af ferulam (dvs. färlan). ÅbSvUndH 68—69: 282 (1740). Går jag in i den Pedantiska Candidatens Skolkammare, ser jag där Julie med tårar be för mig, då jag skulle hafva stut, för det jag inte kunde rätt declinera Puella. Björn Besynn. 13 (1792). Tre slag med risets klump utanpå skinnbyxorna kallades Stut. Ödmann Hågk. 52 (c. 1805; uppl. 1918). Gustaf .. nedböjde honom öfver sitt uppstående lår, och gaf honom med flata handen ett slag på den högst liggande kroppsdelen eller, hvad man på Svenska kallar, en stut. Sparre Frisegl. 1: 142 (1832). Gossen .. fastnade emellan benen af sin pater, som .. nära att förlora jemnvigten .. gaf sig tid att ge Filius en stut. Bremer Nina 327 (1835). Att ”få en stut” var på den tiden ett så vanligt straff, att .. min fars första fråga till mig under de tidigare åren af min skolgång (på 1840-talet) .. alltid var denna: ”Nå hur många stutar har du fått i termin?” Ödman LitetTill 17 (1905, 1910). ÖgCorr. 17/11 1965, s. 10. — jfr BRACK-, FÄRLE-, INNAN-, INTAGNINGS-, INVIGNINGS-, KLASS-, REKTORS-, SKOL-STUT m. fl. — särsk.
a) (numera föga br.) i uttr. lägga upp ngn l. lägga sig upp för l. till stut(en), lägga ngn resp. lägga sig med baken uppåt för att få stut; äv. bildl. Herr Bokwett .. blef uplagd för en stut. Dalin (SVS) 1: 183 (1733). För öfrigt äro .. de filosofiska auditorierna (vid Berlins universitet) .. tämligen tunnsådda, med undantag af (Hegelfilosofen) Michelets ena som är så fullt, att han knappt slipper in. Där lägges Schelling upp till stut, må du tro. KyrkohÅ 1904, s. 20 (1843). Nå, hur var det? Var han gift / Carl den tolfte? Svara! / ”Ja”! (o, låge jag i grift!) / Och hans barn? förklara: / ”Carl den trettonde” — kom fram! / Lägg dig upp för stuten! Braun Z 66 (1858).
b) (†) i uttr. våt stut, stut med lilla änden av ett sammanbundet ris på bara kroppen. Ödmann Hågk. 52 (c. 1805; uppl. 1918). Man gaf (ss. skolaga på 1750-talet) våta stutar (på blottade kroppen) och simpla stutar. Dahm Skolm. 250 (1846).
c) (†) i uttr. dubbel stut, fem slag utanpå byxorna med lilla änden av ett sammanbundet ris. Tre slag med risets klump utanpå skinnbyxorna kallades Stut. Fem slag kallades dubbel stut. Ödmann Hågk. 52 (c. 1805; uppl. 1918).
d) bildl. (jfr a). Om Recensenten ej håller till godo den lilla näpst han nu fått, tror jag ej att han slipper med mindre än en stut: detta är blott en handplagga. Choræus Bref 83 (1801).
Ssgr (till II; förr. Anm. Nedan anförda ssgr kan äv. uppfattas ss. sammansatta med STUTA, v.3): A: STUT-BÄNK. i l. invid undervisningslokal placerad bänk varpå elever lades upp för att få stut. Westerberg Lefv. 10 (1734).
-FÄRLA. jfr färla, sbst.2 KyrkohÅ 1908, s. 234 (c. 1780).
-MÖTE. (stut- 1894. stuta- c. 18051952) (förr) vid vissa skolor (varje lördag under läsåret) förekommande sammanträde l. möte då förseelser av olika slag (undersöktes o.) bestraffades, vanligen med stut. Ödmann Hågk. 53 (c. 1805; uppl. 1918). Samuelsson HALärovUpps. 196 (1952).
-STRAFF. Ödmann Hågk. 98 (c. 1805; uppl. 1918).
B: STUTA-MÖTE, se A.
C: STUTO-MÄSTARE. (tillf., arkaiserande o. skämts.) (skolmästare som äv. är) mästare (se d. o. 3) i att ge stut. Akta dig för ärkebiskop Abraham. Han är en gammal skol- och stutomästare och lägger icke fingrarna mellan. Levertin Magistr. 21 (1900).
Avledn.: STUTA, v.3, se d. o.
Spoiler title
Spoiler content