publicerad: 1993
Etymologi
[sv. dial. stutta, studsa, stöta mot, törna mot, hejdas gm att man stöter på ett hinder; motsv. mlt. stutten, uppskjuta, mnl. stutten, hejda, hindra, stöta, studsa (nl. stutten), fht. stuzzen i erstuzzen, störta (ngn) i olycka (t. stutzen, stöta, hejda, studsa) (se STUDSA, v.1). — Jfr STUTT, adv.]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr.: stöta mot ngt o. återkastas l. kastas tillbaka därifrån, (åter)studsa. Schroderus HoffWäck. 231 (1616). Kakelugnar .. af diupe fyrkantige .. Kakel ihop satte, der Caviteten sig uth åth Stugun wänder .. äro nästan de warmaste .. i det den utgående Wärman länge i berörde Pottor circuleras och stuttas. Hiärne Wed. 19 (1696). När .. (solstrålarna) råka något ämne som de kunna fastna vthi, at deras räta rörelse stuttas kretzwijs och vthi hwar andra, så skal wärman snart finna sigh meer eller mindre, efter emnets egenskap. Dens. 2Anl. 379 (1706). Man .. tager ett kaar .. häfwer dijt .. en Carolin .. giuter såån half fult medh watn, så kan man medelst den förbrytelsen, som skeer af liusets strålar, som stutta ifrån penningen, see honom .. der man honom förr intet såg. Därs. 385. Stundom händer ock, at Solenes och de andra Planeters lius, wärma och influents af något annat medel förbrytes och stuttas, at de icke i kretswijs komma til sin wärkan. Tiselius Vätter 1: 102 (1723). Bollen stuttar ifrån wäggen. Sahlstedt (1773). Vänstra handen (hos skogshuggaren) ligger lätt kupad över sågen .. pekfingret spretar rätt ut men böjs emellanåt och stuttar försiktigt på tand efter tand, prövande skärpan. Parling Motorsåg. 81 (1950). — särsk. (†) galoppera enligt speciell teknik (så att hästen tycks studsa (l. stöta) fram över marken). Hög Passad igenkännes derigenom, at hästen förrättar stråten med skol-galopp, och volten stuttande, med imängda kurbetter. KrigVAH 1830, s. 211. Förklaring öfver Plancherne til Afhandlingen: Om Galopp och Tumling .. Med c begynnes utlöpningen til venster .. och kommen til e, stuttas galoppen til väggen och changeras. Därs. 213. Falcad stuttas kraftigare och med högre tempo, än .. galopp på stället. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 73 (1836). — särsk. (†) i uttr. stuttande galopp. Stuttande Galopp, som vittnar om den största förkortning, sker .. på stället, bakåt och til sidan, i två tempo; men aldrig framåt. KrigVAH 1830, s. 196. Sidvärts Stuttande Galopp är en skol-rörelse, uti hvilken hästen .. jemfota omvexlar i lika långa kortsväfvande tempo, att flytta en bipèd i sönder till sidan, likväl så att, innan den ena hunnit anslå marken, den andra är derifrån. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 71 (1836).
2) (†) tr., ss. bestraffning för försumlighet i arbetet: studsa (slåtterkarl mot tuva på marken). Dybeck Runa 1842—43, 3: 18. Den vid tufvan lagda busken uppreses, sedan stuttningen försiggått, på tufvan. Därs. När slåtterkarlarna afslagit den sista ängen .. hemtåga de till herregården .. Alla bära liarna på axlarna; dock så att de stuttade gå med fällda, men de öfriga med upprätta lieuddar. Därs. 19.
3) intr.: gå l. röra sig på ett stötigt o. vacklande l. snubblande sätt (som om man hindrats i sina rörelser), snubbla o. snava l. stulta o. vackla fram; numera bl. i avledn. STUTTIG. (Sv.) Stutta .. (t.) stolpern. Möller (1790). Ahlman (1872).
Särsk. förb. (†; till 1): STUTTA TILLBAKA. studsa tillbaka. Schultze Ordb. 5080 (c. 1755). Sahlstedt (1773).
Ssgr (†; till 2): A: STUTT-KNEKT. person som biträdde vid bestraffningen ”stuttning”; jfr knekt 1. Dybeck Runa 1842—43, 3: 18.
B: STUTTNING-ROP. jfr rop 1. Efter slutad stuttning ropas qvälls-rop nästan på samma sätt som stuttning-ropen, men endast tre gångor. Dybeck Runa 1842—43, 3: 18.
Avledn.: STUTTIG. (numera föga br.) till 3, om steg: osäker l. snubblande l. stultande. De stuttiga stegen uppför trappan, som man kände igen på långt håll, skulle aldrig höras mer. Törnblom Murvl. 43 (1918).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content