STYGIER, m.//ig.; anträffat bl. i pl. =.
Etymologi
[sannol. ytterst av substantiverad form av lat. stygius, stygisk (se STYGISK)]
(†) i antikens föreställningsvärld: invånare i dödsriket l. Hades. (Den förtvivlade Psyche:) I ställe för klart skien mig möter mörker tiåck, / Mig här åmwärfwa nu från Afgrund Stygiers skåk. LejonkDr. 87 (1689). (Venus till Psyche): Skal du min Nåder få? skal Iag dig nu benåda? / Först bör du göra ett far till dän mörka wärld, / Far ner till Stygiers hop. Därs. 89.
