[jfr t. stygisch, lat. Stygius, gr. Στύγιος, avledn. av Στύξ (gen. Στυγός), i antik mytologi eg. namn på flod i underjorden (Hades) o. i överförd anv. i poetiskt språk liktydigt med: underjorden, helvetet, ss. appellativ äv.: iskyla, iskallt vatten]
1) (i sht i vitter stil) i antikens mytologi: som tillhör l. liknar l. erinrar om l. kännetecknar (ngt hos) floden Styx l. underjorden (Hades); äv. oeg. l. mer l. mindre bildl. Swafweljmban af Stygiske kiärret .. förgifftade sielfwa Lufften. Ehrenadler Tel. 728(1723). En mörk tenarisk dunst, en Stygisk dimma, / En rök är allt hvad som vi vakne tänka. Stagnelius (SVS) 4: 242(1822). Frid är .. ej hvad ett tidens barn kan påräkna, i synnerhet .. om framtiden är full af stygiskt mörker. Ryding Carlyle Sart. 117(1903). Främling, som nalkas vår strand på Charons stygiska slup. Lidman EldAlt. 101(1907).
2) starkt obehaglig l. otäck l. makaber; numera närmast uppfattat ss. bildl. anv. av 1. Den stygiska effekten af detta rysliga fantasi-gyckel (dvs. Leopolds dikt ”Dröm och det endast”). SvLitTidn. 1816, sp. 653. Passerandet af den verkligen stygiska gränsen emellan glacier-isens lösa massor och morainernas bottenlösa dy. Rundgren Minn. 1: 52(1851, 1870). Det ligger något af Swifts mörka, stygiska humor i dessa rader (av H. Järta). Wirsén i 3SAH 14: 278(1900).
3) [vattnet i floden Styx ansågs vara frätande o. giftigt] (†) frätande l. giftig. Ack! men förgätom dock ej, när vi se majestätliga vågen / Af hans (dvs. Byrons) varelses flod grumlad och hvirflande fly, / Att re'n källan var störd af tidiga öden, som lönligt / Mängde i ådrans kristall stygiska droppars förgift. Atterbom Lyr. 2: 126(1828). Dalin(1871).
