STYLIT styli4t, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. stylit, eng. o. fr. stylite; av gr. στυλίτης, avledn. av στῦλος, pelare (se STYLO-); eremiterna levde på toppen av pelare]
(om ä. förh.) pelarhelgon; äv. mer l. mindre bildl. Styliterne .. lefde på pelare, dem de icke lemnade. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 275 (1834). (Det kan) anses såsom en lycka i all olycka för våra teoretiserande styliter, att de af sina motsatser, de till handling redobogne, i hvarje mening praktiske svenskarne hafva blifvit tagna på släptåg. Cygnæus 5: 450 (1860). Delblanc Prästk. 85 (1963).
