STYLO- sty1lω- l. -lo-.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. stylo-; av gr. στῦλο-, ssgsform till στῦλος, pelare, rotbesläktat med STOA, sbst.; bet. 2 torde ha uppkommit gm betydelsemässig anslutning till (det obesläktade) lat. stilus, skrivstift (se STIL, sbst.)]
1) som hänför sig till l. avser pelare l. ngt pelarliknande; ss. förled i ssgr.
2) som hänför sig till l. avser griffel l. ngt griffelliknande; ss. förled i ssgr.
Ssgr: (1) STYLO-BAT104, r. l. m. (Dalin (1871) osv.) l. n. (Schück Rom 2: 115 (1914) osv.). [jfr t. stylobat, eng. o. fr. stylobate, lat. stylobates o. stylobata; av gr. στυλοβάτης; senare leden är βατης, en som går, till βαίυω, går (se KOMMA, v.), eg.: ngt som löper under kolonner] (i fackspr.) i fråga om antik grekisk (o. romersk) byggnadskonst: på (tempel)grund vilande, sammanhängande o. med stenplattor belagt underlag för kolonner; äv. allmännare: fot l. grund under byggnad, pilasterställning o. d. Stylobat, (dvs.) pelarfot, fot under en byggnad, grund. Pfeiffer (1837). Schück Rom 2: 115 (1914; under pilastrar). —
(2) -GRAFI. [jfr t. stylographie, eng. stylography, fr. stylographie; senare leden är -grafi] (förr) ss. ersättning för kopparstickning uppfunnen grafisk metod att åstadkomma en galvanoplastisk utfällning från en platta (av metall l. en massa gjuten av stearin, schellack, kopal o. kimrök) med mjuk grund i vilken en teckning graveras med stålnål. UB 1: 646 (1873). —
(2) -GRAFISK1040. [jfr t. stylographisch, eng. stylographic, fr. stylographique] (förr) jfr -grafi. Björkman (1889). —
(1) -LIT104. [jfr t. stylolith, eng. stylolite, fr. stylolithes; senare leden är gr. λίϑος, sten (jfr lito-)] geol. i kalksten, stundom äv. i sandsten l. kvartsit förekommande, av samma bergart som den omgivande bestående, tappformad bildning riktad vinkelrätt mot bergartens skiktning; äv.: trycksutur; ofta i pl. Auerbach (1913). 2NF 38: 596 (1926).
