(stynd(e)l- 1735 (: styndelar, pl.)—c. 1740 (: styndlarne, pl. best.). styn(e)l- c. 1740 (: stynlarne, pl. best.). stynnel- c. 1740 (: stynnelar, pl.))
Etymologi
[möjl. dialektal variant av ett icke anträffat stinnel, stinnil, o. i så fall möjl. biform till STÄNDEL-med anslutning till STINNA(jfr STINNARE) l. avledn. av STINNA,o. eg.: ngt som spänner ut l. gör styv]
(†) hos djur l. växt: upp- l. utstående, styv, långsmal sprötliknande bildning med uppgift att förstyva l. spänna upp l. ut ngt; särsk. i fiskfena: fenstråle. Thenna (ut)-wäxten war smaler nederst, och widare upåt, runder, hopwuxen och iholiger som en klåcka, utan kläpp; warandes thär uti ifrån Stiälkan 3, radii, styndelar eller ryggar, hwar utur smärre och smärre tågor sig utwidgade. Broman Glys. 1: 461(1735). (Svärtorna ha) rödbruna ben och fötter; swarta emellan röda stynlarne. Därs. 3: 521(c. 1740). Bakefter förenämda hwasza borst (dvs. fena, hos abborre), är strax en lenare och lägre, dock äfwen af 14 st. stynlar; radii kallade. Därs. 577. Därs. 580.
