SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÅNKA stoŋ3ka2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr STÅNK.
Ordformer
(stank- (-ck-) 1541—1772. stånk- (stonck-, stångk-) 1561 osv.)
Etymologi
[fsv. stanka, nor. stanke, motsv. fvn. stanka; avledn. med avljud till roten i STÖNA, v.1, o. STÄNJA; med avs. på växlingen a: å jfr KÅNKA. Jfr STOKA, STÅNKA, sbst.3]
1) om person (äv. om djur, i sht ko): (ss. uttryck för möda l. smärta o. d.) avge (ett l.) flera ljud vart o. ett bestående av en kraftig utandning omedelbart föregången av en plötslig öppning av de tillslutna stämbanden; ofta i (det mer l. mindre tautologiska) uttr. stånka och stöna (förr äv. stöna och stånka) l. dyl.; äv. ss. anföringsverb: stånkande säga (ngt); äv.: stånkande förflytta sig (se a); jfr PUSTA, v. 3, STÖNA, v.1, SUCKA. Stancka tu dotter Zion, lijka som een j barns nödh. Mika 4: 10 (Bib. 1541; Bib. 1917: vrida dig i födslosmärtor). Stiernhielm Herc. 349 (1658, 1668: stäner, och stankar). Den ena spelar så, en ann’ på annat sätt: / En Spelman gärna wid den andras Stycken stankar. Rydelius Vitt. 107 (1716). Ett par dåsiga kor .. ligga och stånka vid en dikesren. Levertin Småmynt 82 (1883). Fort, hit med ett tåg! stånkade Öman. Janson Ön 155 (1908). När .. (de värnpliktiga) rycker in verkar de sakna kondition. De stånkar i trappan till förrådet. ÖgCorr. 5⁄2 1969, s. 10. — särsk.
a) under stånkande bege sig l. gå (ngnstädes); äv. med tanke på att resa med stånkande (i bet. 2) fortskaffningsmedel. Nu äro vi (på järnväg i Japan) midt uppe i berglandet och stånka uppför alltjämt stigande höjder. Nyblom Österut 113 (1908). Gubben kom stånkande uppför trapporna. Östergren (1949).
b) i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., i överförd anv., om ljud l. andedräkt l. ansträngning o. d.: bestående resp. åtföljd l. kännetecknad av stånkande. Lovén Anv. 21 (1838; om andedräkt). Rydberg Ath. 52 (1859; om ljud). Med skadeglatt intresse följa (en grupp damer och herrar) vårt stånkande lopp efter den spårvagn som nyss satt i gång. Zetterström VärldHj. 207 (1942).
c) ss. vbalsbst. -ning; särsk. i konkretare anv., om enskild gång då ngn stånkar. Weste (1807). Tunga stånkningar fyllde de båda sängskåpens tvenne våningar. Hallström UngdNov. 126 (1896, 1923). ”Stånkning”, som är en glottal affrikata. Noreen VS 1: 371 (1905).
2) i oeg. l. bildl. anv. av 1, om ngt sakligt: avge ett ljud påminnande om en människas stånkande; företrädesvis om (fordon med) explosionsmotor: gå l. röra sig med stånkande ljud; äv. motsv. 1 c. En täckvagn, dragen av 2:ne svarta hästar, körde med stånkande hjul på Sommens öpna vatten. Rääf Ydre 1: 61 (1856). Hissen stånkade uppåt. Bergman Urs. 10 (1912). Strömmingsbåtarnas fotogenmotorer .. stånkade för sakta fart. Hellström Storm 136 (1935). Efter några pustningar och stånkningar stannade .. tåget för gott, det kunde inte ta backen. Östergren (1949).
Särsk. förb.: STÅNKA FRAM10 4. till 1, 2, särsk. till 2: stånkande ta sig fram. Kræmer ResSib. 72 (1913; om tåg).
STÅNKA IN10 4. till 1, 2, särsk. till 2: stånkande ta l. bege sig in. Tåget stånkade in på stationen. SvHandordb. (1966).
STÅNKA UT10 4. till 1, 2, särsk. till 1: andas ut (se andas ut 2); äv.: stånkande bege sig ut. (Grosshandlaren) stånkade .. ut i kaféet. Strix 1904, nr 38, s. 4. Det enda rum där jag kan .. sträcka ut mig på en soffa, stånka ut ett tag. Larsson Solsid. 23 (1910).
Spoiler title
Spoiler content