SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÖNA stø3na2, v.1 -ade (Hygiea 1841, s. 444 (: stönade, ipf.) osv.) ((†) pr. sg. stön HH 20: 111 (c. 1580); -er Rålamb 13: 138 (1690), Atterbom VittH 189 (1845). ipf. -de Tegel G1 1: 175 (1622), Verelius Herv. 151 (1672); -te Werwing (SVS) 193 (1710), Atterbom 2: 344 (1827)). vbalsbst. -AN (numera bl. tillf., GbgMP 31⁄3 1948, s. 4), -ANDE, -ING (numera föga br., Leopold 5: 515 (c. 1820: stöningar, pl.), Almqvist Smar. 40 (1845: stöningar, pl.)); jfr STÖN.
Ordformer
(stynn- 1611 (: stynnande, vbalsbst.)—1621. stön- (-öh-) c. 1580 (: stön, pr. sg.) osv. -a c. 1580 (: stön, pr. sg.) osv. -ia (-ja) 1612—1872)
Etymologi
[fsv. stynia, stönia, sv. dial. stynja, stönja, motsv. fd. styniæ (anträffat bl. i ipf. stunde), ä. d. stønne, stønje (d. stønne), nor. bm. stønne, fvn. stynja, nor. nn. stynje, stønne, mlt. stönen; i avljudsförh. till STÅNKA, v., o. till mlt. stenen, stöna, mht. stenen, stöna (varav t. stöhnen), feng. stenan, stöna, o. besläktat med feng. stunian, genljuda, stöta mot (eng. stun, äv.: bedöva), gr. στένω, stönar, brusar, lit. stenù, stöna, sanskr. stánati, stöna, råma, åska, ävensom med (en s-lös stam i) DUNDER o. i namnet TOR (se TORDÖN). Jfr STÄNJA, STÖNJARE]
1) om person: i samband med kraftig utandning (på grund av fysisk l. psykisk smärta l. stor ansträngning o. d.) med sammanpressade stämband frambringa ett (långdraget, klagande) dovt, strävt ljud; äv. oeg., i fråga om att klaga l. jämra sig över ngt besvärande l. mödosamt; äv. dels om djur, dels i utvidgad anv., om stämma, hjärta, bröst o. d. (se d); äv. tr. (se a); jfr PUSTA, v. I 3, 6, STÅNKA, v. 1. Han stönade under bördan av familjens försörjning. Såsom en oxe stön, när han drager. HH 20: 111 (c. 1580). Hans Kon(gl.) M(aj:t) (kom) til Biskop Hans Brask i Linköping .. och äskade Munckeboda Slott aff honom, Men Brasken stanckade och stönde, och gaff inge Swar ifrån sigh. Tegel G1 1: 175 (1622). Den sjuke stönade ofta. Hygiea 1841, s. 444. Hjalte måste stöna af smärta, då han betänkte hvad Ingegerd lidit. Lagerlöf Drottn. 76 (1899). Lillen .. dricker och dricker och sväljer och stönar av ansträngning att få i sig så mycket som möjligt på en gång. Martinson Kvinn. 118 (1933). Arbeta du, så stönar jag, sa husbonden till drängen. Holm Ordspr. 315 (1964). — särsk.
a) stönande yttra (ngt); äv. ss. anföringsverb. ”Attention!” stönte Leyonbraak. Livijn 1: 425 (1824). Kvalda människor stönade sina förbannelser (på slagfältet). Blomberg Överg. 215 (1915). ÖgCorr. 26⁄6 1970, s. 12. — jfr FRAM-STÖNA.
b) ss. vbalsbst. -ande, om handlingen att stöna; ofta konkretare, om enskilt ljud, stön; jfr c. Forsius Phys. 153 (1611). Predikantens utläggningar, vilka sekunderades av oupphörliga suckar, stönanden och utrop. Johansson SmedBrukspatron. 121 (1933).
c) (numera föga br.) ss. vbalsbst. -ing i konkretare anv.: stönande, stön; jfr b. Leopold 5: 515 (c. 1820). Almqvist Smar. 40 (1845).
d) i utvidgad anv., om stämma l. hjärta o. d.: avge stönande(n); företrädesvis i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om andetag l. suck o. d.: som röjer l. är förenad med stönande. Tungt den stönande andan (hos hästen) / Hämtas med djupa drag ur bröstet. Adlerbeth Buc. 105 (1807). Stämman stöner, / Stafkarl vacklar, / Ögats eld med / Andens slocknar. Atterbom VittH 189 (1845). Han drog en djup, stönande suck. Roos Strejk. 86 (1892). Mitt hjärta har stönat och klagat, / som ett rö i förintelsens hand. Ekelund Strof. 33 (1926). Ett kvävt skrik som dog bort i en stönande jämmer. Fredricson Res. 35 (1940).
2) i bildl. anv. av 1, om ngt sakligt: avge l. åstadkomma ljud som liknar l. erinrar om en persons stönande; äv. dels opers., dels tr. (ss. anföringsverb, se slutet); ss. vbalsbst. -ande äv. konkretare: om enskilt fall av stönande, stön. Till hvila vaggar stormars ras de stönande / Hafsvågor. Spongberg Soph. 49 (1866). Hon låg och lyssnade till vindens hvinande; det var som om själfva den mörka granskogen stönade utanför fönstret. Lundegård Tit. 180 (1892). Vinden gick fram över deras huvud och det dånade och stönade inne i skogarna. Johansson RödaHuv. 1: 173 (1917). Vi såg inte det kusliga mörkret utanför och hörde inte vindens stönanden. MännMinn. 3: 274 (1944). Vinden stönade och tjöt. Lindström Leskov KatIsm. 87 (1947). — särsk. om fordon l. fartyg l. maskinell inrättning l. anordning o. d.; särsk. i förb. med (reflexivt obj. o.) riktningsbetecknande adverbial: stönande fara l. köra (dit l. dit); äv. ss. anföringsverb; jfr STÅNKA, v. 2. Den stönande ångspårvagnen rusade förbi. Lundegård Prom. 1: 173 (1893). Gamla ”Norden”, bogserbåten, som vid sitt tunga arbete stönar: Hela sommar’n, hela sommar’n, hela sommar’n. Pakkala Elsa 64 (1895). Piglocket nickar och stönar och gnäller. VFl. 1906, s. 132. Bilarna susar stönande om hörnen. Boye Ast. 133 (1931). Nu hör han en buss stöna sej uppför backen. Fogelström Vakna 97 (1949).
Särsk. förb.: STÖNA FRAM10 4. till 1 a: stönande framsäga (ngt). Schroderus Gadd B 3 b (1612). jfr framstöna.
STÖNA TILL10 4. till 1: frambringa ett plötsligt o. kortvarigt stönande; äv. motsv. stöna, v.1 1 a. Den svarte stönade till och slog .. näfvarne i bordet. Blanche Tafl. 3: 297 (1849, 1857). Nej! stönade hon till och höll handen mot hjärtat. Ljungquist NDacke 74 (1927).
Spoiler title
Spoiler content