[fsv. statare, sv. dial. ståtare, stådare m. m., motsv. ä. d. ståder(e) (d. stodder), nor. stodder, nor. dial. stotar; till STÅTA, v.2 — Jfr STÅDARE]
(†)
1) person som tigger; särsk. om kringvandrande bettlare l. landstrykare; äv. allmännare, ss. nedsättande personbeteckning: (fattig) stackare. Tyggemunkar och ståthare föra kringom landit mykit bedregerj och lygn. G1R 4: 242 (1527). Thet tijäniste löse folk, och andre ståtere. Därs. 13: 84 (1540). Werduges K. M: tt efft(er)late sådane ståtare, att the skåle haffve meere frijhett än andre bönder, så bliff(ve)r hans nådz högmectighett aldrig aff m(ed) theris clagemåll. Teitt Klag. 272(1555). Jönsz ähr en Blindh man, och hafuer några Reszor söchtt om hielp hosz folch, derföre beskyllar jon honom för en Ståtare tiggare och Rackare. VRP 1659, s. 1176.
3) enfaldig mansperson, klåpare. Desse gamle Ståtare (dvs. forna tiders vetenskapsmän) förstodo sig ej på stjernornas rörelse-lagar. GbgMag. 1759, s. 17.
Ssg (till 1; †): STÅTAR- l. STÅTARE-KUNG. [jfr ä. d. stodderkonge, fattig kung, tiggarhövding] kommunalt tillsatt tjänsteman med uppgift att ha tillsyn över tiggare o. landstrykare (t. ex. utvisa utomsocknes o. ev. sätta landstrykare i arbete), tiggarkung. Bewiljades en Armbössa af koppar, hwilken Spögubben eller then så kallade Ståtarekongen Swen Blom bär omkring wid marknaderne. KulturbVg. 3: 138 (1727). Olsson VärmlFolkm. 25(c. 1925; om ä. förh. i Värml.). jfr Levander FattFolk 150(1934; om ä. förh. i Värml.).
