STÄBBA stäb3a2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[sv. dial. stäbba; nära samhörigt med o. möjl. bildat till STABBE]
(numera bl. i vissa trakter o. etnogr., om ä. förh.) = STABBE 1 a. Men dene skalk strax framhafwas måst å högan en stäbba / .. Sampt en kann ' spanst wijn til böter utsupa hastigt. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 222. Såsom lemning (av stäbbdansen) .. återstår, att, 3:dje Bröllopsdagen, en stäbba sättes på en s. k. drög, hvarefter och sedan Stäbbgubben blifvit uplyftad på stäbban, han .. sålunda föres .. till någon bäck eller puss, i hvilken både stäbba och stäbbgubbe nedvältas. Dybeck Runa 1842—43, 2: 64. Åka med stäbban. Hembygden(Hfors) 1915, s. 135.
-GUBBE. i fråga om ä. folklig sed vid bröllop: skämtsam benämning på talför (mans)person med uppgift att bl. a. placerad på stäbban, roa bröllopsföljet med diverse skämt o. upptåg; jfr -folk o. stabb-gubbe. Dybeck Runa 1842—43, 2: 64.
SAOB
