STÄGGAN, r. l. f.; best. =; l. STÄGGA, r. l. f.; best. -an (äv. att hänföra till stäggan, se ovan); pl. -or.
Ordformer
(-a 1785—1911. -an 1745—1904)
Etymologi
[sv. dial. stäggan; till sv. dial. stägga, stinka, lukta illa, biform till stäga (se STÄKA, v.3); benämningen -an är sannol. urspr. sg. best. av stägga]
(†) stinkmålla. Linné Fl. nr 216 (1745). Wägglusgräs, eller Stäggan, emellan stenar sönderstött, torde, warmt appliceradt, göra något (mot flen). Haartman Sjukd. 149(1765). Stink-Molla, också känd under namn af Stäggan i Skåne, finnes sällan utom denna Landsort i Riket wildt wäxande. Fischerström 4: 360(c. 1795). LoW(1911).
SAOB
