STÄNITSA stä3nit2sa l. stä4nitsa, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-nids- 1761. -nits- (-tz-) 1783 osv.)
Etymologi
[fsv. stäniza; sannol. av en fry. motsvarighet till ä. ry. stánitsa, sidoform till stánjets, avledn. av stan, bål, gestalt, växt, läger, av fkyrkoslav. stanъ, stånd, läger, till roten i STÅ, v. (se BRuthström i OrdLex. 122 ff.(1993))]
(numera bl. i skildring av vikingatida o. medeltida förh.) sannol. om en till kvinnlig högtidsdräkt hörande, av fint ylle bestående o. med siden o. brickband prydd tunika l. tröja av bysantinskt snitt. Ur Bo oskifto fick Enka taga undan sina bästa Kyrkokläder: de bestodo i Stänidsa, Kjortel, öfverkläde och hufvudduk. Botin Utk. 388(1761). Ibland Qwinfolks kläder räknades ock Stänitsa, men hwad det är wet jag intet. Lagerbring 1Hist. 4: 252 (1783). Strindberg SvFolk. 1: 141(1881).
