[sv. dial. stäna, stänja; av mlt. stenen, sv. v., motsv. mnl. stenen, sv. (o. st.) v. (nl. stenen, sv. v.), feng. stenan, st. v.; i avljudsförh. till STÖNA, v.1, o. besläktat med gr. στένω, dånar, suckar, fkyrkoslav. stenati, stönar, sanskr. stánati, stönar, dundrar]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (av andfåddhet) pusta l. flämta l. stånka l. dra djupt efter andan; stöna l. sucka; äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv.; jfr HÄSSJA, v.2 Brasken (dvs. biskop Brask) stonckade och stäniade. Svart G1 134(1561). Det hielper icke, hwad du stään och suckar. UHiärne(1665) hos Noreen VStyck. 122. Det stäniande giödswinet af Epicuri följe. Lundberg Paulson Erasmus 194(1728). Gamle hästar stäna gerna. Schultze Ordb. 4881(c. 1755). Hans beständiga suckande, pustande och stänjande .. tillät icke såret at niuta en fredlig läkning. Acrel Chir. 184(1775). Ågren flåsade och stänjade som tusan, för det kände på att gå genom halva stan. Larsson I By Logen 260(1916).
