SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
STÄNKEL stäŋ3kel2, r. l. m.; best. stänkeln; pl. stänklar.
Ordformer
(stenk- (-ck-) 1538—1640. stänk- 1544 osv. -el 1900 osv. -il (-ll) 1538—1640)
Etymologi
[fsv. stänkil; jfr fvn. stǫkkull; till STÄNKA, v.2]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) redskap varmed man stänker, stänkborste o. d.; särsk. i fråga om ä. katolska förh., om vigvattenkvast, aspergill; jfr STÄNK-BORSTE slutet. (Lat.) Aspergillum (sv.) stenkil. VarRerV 38 (1538). När man (i den medeltida gudstjänsten) ville bestänka någon med vigdt vatten, använde man en stänkel. Denne bestod i den äldsta tiden af en qvist; .. oftast bestod den af en käpp med ett rundt borstbetäckt hufvud. Hildebrand Medelt. 3: 400 (1900).
Spoiler title
Spoiler content