[sv. dial. stött, stadigt, n. sg. l. adverbial av sv. dial. stö(d), stadig, fast, till det starka avljudsstadiet i STÅ, v. (se STÖDDIG)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) stadigt, säkert; äv. i fråga om tid: oavbrutet, ständigt; förr äv.: bestämt (se BESTÄMD 5), eftertryckligt o. d. KyrkohÅ 1904, s. 188 (1595). (Metspöna) ligga där stött och säkert och blott deras spetsar få vippa bäst de behaga, då abborrarna gå till anfall på maskarna. Sparre Alfåg. 130(1916). Alla gamlas ögon rinna, då de sitta stött i fönstren. Collinder Kalev. 197(1948).
