STÖTTA, v.3, anträffat bl. i pr. sg. -er o. ss. vbalsbst. -NING.
Etymologi
[sv. dial. (Norrl.) stötta (med öppet ö-ljud); geminerad biform till STÅTA, v.2]
(†) stamma; tala stapplande. Han stötter, at man knapt förstår hånom. Schultze Ordb. 5078 (c. 1755).
