SUBJEKTIVISM sub1jektivis4m l. 01-, r. l. m.; best. -en.
1) filos. motsv. SUBJEKTIV 2: filosofisk uppfattning enl. vilken det sant varande är ett subjekt; äv. om sådan uppfattning enl. vilken intet är sant l. rätt i sig (utan blott för ngn) l. enl. vilken det uppfattade är beroende av uppfattningen; motsatt: objektivism; jfr SUBJEKTIVITET 2. (Det visade sig) att den pietistiska rigtningen i sin berättigade opposition mot den ensidiga objektivismen .. urartade till en icke mindre ensidig religiös subjektivism. Tottie Svedbg 2: 109 (1886). Det egendomliga för subjektivismen är att den ser religionens källa icke utanför eller öfver människan utan inom henne. Göransson UndersRel. II. 1: 6 (1905). BraBöckLex. 22: 93 (1980).
2) motsv. SUBJEKTIV 3: benägenhet att se allt från en ensidigt subjektiv (personlig) synpunkt; jfr SUBJEKTIVITET 3. Dalin (1871). Den regellösa, nyckfulla subjektivismen är fientlig mot all sträng form, ty den tål ingen tygel. Nyblom i 3SAH 8: 253 (1893). I sin ovilja mot allt vad lyrisk subjektivism .. hette kom .. (B. E. Malmström) ibland att sätta tvångströja på sin egen genius. Bergman i 3SAH 51: 101 (1940). PsykPedUppslB 2170 (1946).
