SUBJEKTIVERA sub1jektive4ra l. 01-, v. -ade. vbalsbst. -ING.
(numera bl. mera tillf.) med avs. på ngt sakligt: göra subjektiv (se d. o. 3); se (ngt) från subjektiv synpunkt. Dalin (1871). Det elegiska har också i nyare tidens diktning återkommit i starkare, mera subjektiverade former. Denna subjektivism uppträdde först som känslofull betraktelse i 1700-talets diktning. Wrangel Dikten 175 (1912). Vi lämnar den ålder vi kallar puberteten, subjektiveringens tid. Lo-Johansson Gen. 592 (1947). GbgP 16⁄9 1986, s. 4.
