publicerad: 1997
SUBLIMATION sub1limaʃω4n l. 0104, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. sublimation; av senlat. sublimatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till sublimare, upphöja (se SUBLIMERA)]
sublimering.
1) (i fackspr., i sht fys. o. kem.) motsv. SUBLIMERA 1, om fast ämnes direkta övergång i gasform, följd av direkt övergång till fast form; äv. om endast endera, i sht den senare av dessa övergångar; äv. (numera mindre br.) konkret, om det härvid avsatta fasta ämnet, sublimat. Hiärne Förb. 29 (1706). De (malmförande gångarna) hänvisa till vulkaniska krafter; gångmassorna måste antagas såsom eldprodukter och såsom sublimationer. JernkA 1832, Bih. s. 89. Kvicksilfverklorid framställdes först af Geber (8 årh.) genom sublimation af en blandning utaf kvicksilfver, salpeter, koksalt, järnvitriol och alun. KommentSvFarm. 361 (1903). Snö uppstår sannolikt i regel genom direkt övergång av vattenånga till fast form i högre luftlager (sublimation). Carell o. Edelstam 106 (1916). TNCPubl. 45: 46 (1970).
Ssgr (till 1; i fackspr.): SUBLIMATIONS-KÄRL. Berzelius Kemi 3: 348 (1818). —
-KÄRNA. meteor. kärna l. partikel kring vilken luftens vattenånga sublimeras till is. 2SvUppslB (1953). —
Spoiler title
Spoiler content