SUBORDINATIAN sub1ordinat1sia4n l. 01-, m.//ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[av nylat. subordinatianis, substantivering av subordinatianis, som rör underordning, till lat. subordinatio (se SUBORDINATION)]
kyrkohist. anhängare av subordinatianismen. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 260 (1837). Dalin (1871).
Avledn.: SUBORDINATIANISM1001004, r. l. m. kyrkohist. av en kristen sekt på 300-talet omfattad lära som i fråga om treenigheten hävdade att sonen var underordnad fadern o. den helige ande underordnad både fadern o. sonen. Dalin (1871). 2NF (1918).
