SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
SUBORDINERA subor1dine4ra, v.1, förr äv. SUBORDONERA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(-in- 1727 osv. -on- (-onn-) 1804—1814)
Etymologi
[liksom t. subordinieren, fr. subordonner av mlat. subordinare, av sub, under (se SUB-), o. ordinare, ordna (se ORDINERA); formen -ordon(n)- av fr. subordonner (se ovan). — Jfr SUBORDINATION]
(i fackspr.)
1) underordna (ngn ngn l. ngt, l. ngt ngn l. ngt), ställa (ngn l. ngt) under (ngn l. ngt) i lydnadshänseende l. i fråga om rangordning o. d.; göra (ngn) underordnad; äv. i uttr. subordinera ngn l. ngt under ngn l. ngt, underordna ngn ngn osv.; ofta i p. pf. (i sht i mer l. mindre adjektivisk anv.): underordnad (äv. substantiverat). (Frågan) däruti består, om General Commissariatet skall wara et subordinerat wärck, ock i så måtto dependera af Collegio, at Collegium generaliter ordonnerar hwad som göras skall. ÄKommitt. KomKarlskrAm. 3: 641 (1727). Hr Landtm. förestälte, hurusom väl ännu icke torde vara rådeligit att aldeles uphäfva Manufactur-contoiret, men häldre subordinera det Commerce-Collegio. 2RARP 17: 139 (1747). Åkte in till Leutnanten Munck, .. en af min morbrors subordinerade. Topelius Dagb. 1: 177 (1834). Pojkarna voro starkt subordinerade under drängarna och fingo ej dansa utan hjälpa till med iskänkningen. Nilsson FestdVard. 71 (1925). Subordinering av negrerna och sträng segregation ha alltid utmärkt landsbygden mera än städerna (i USA: s sydstater). SvGeogrÅb. 1955, s. 228. — särsk.
a) i sht log. i fråga om omdömens l. begrepps l. logiska satsers o. d. underordning under andra omdömen o. d. Tuderus Kiesewetter Log. 67 (1806). Det öfverordnade begreppet, eller det som inbegriper det andra helt och hållet under sitt omfång, kallas subordinerande, det som inbegripes under det andras omfång kallas subordineradt. Rein Log. 19 (1882). Noreen VS 5: 216 (1906).
b) (numera knappast br.) i fråga om underordning av satser l. satsdelar; särsk. i p. pr. i adjektivisk anv., om konjunktion: underordnande (jfr SUBJUNKTION). Svedbom Satsl. 58 (1843; om konjunktioner). Schiller SvSpr. 22 (1859; i p. pf., om sats). Cannelin (1921; äv. i uppl. 1939; om konjunktion).
2) vara underordnad, stå l. lyda (under ngn l. ngt); underordna sig (ngn l. ngt); förr äv. i p. pr. i adjektivisk anv., substantiverat: underordnad person. Jag subordinerar honom som min Förman endast i ämbetssaker. VDAkt. 1781, nr 288. SC 1: 178 (1820; i p. pr., substantiverat). Sonen subordinerar under Fadren, den Hel. Ande under Sonen. (Rydberg o.) Tegnér Engelhardt 3: 465 (1837). Liksom före honom hans far, farbroder och farfar synes han .. ha funnit sig mindre väl till rätta med statstjenstens stelt ordnade former. I min barndom hette det härom, att han ej ville ”subordinera”. Stiernstedt Lantjunk. 235 (1939). Ordonnanserna subordinerar direkt under staben. SvHandordb. (1966).
Spoiler title
Spoiler content