SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1997  
SUBTRAKTIV sub4trakti1v, äv. 3~02 l. 104, adj. adv. -T.
Ordformer
(förr äv. -act-)
Etymologi
[jfr t. subtraktiv, eng. subtractive, fr. soustractif; ytterst av mlat. subtractivus, avledn. av p. pf.-stammen av subtrahere (se SUBTRAHERA)]
(utom i slutet numera föga br.) som erhålls gm l. kännetecknas av att man subtraherar (se SUBTRAHERA 1, 2) ngt; som erhålls gm subtraktion (se d. o. 1, 2). FSjöbohm Sjöm. Princip. 8 (1791). Grekerne utsade stundom tal på 8 och 9 subtraktivt. Almqvist GrSpr. 80 (1837). Sjelfva termerna i en polynom sägas vara additiva eller subtraktiva, allteftersom tecknet plus eller minus föregår. Björling Alg. 1: 8 (1861). De beskrivna raffineringsmetoderna kunna betecknas som subtraktiva, i det de grunda sig på att man på fysikalisk och kemisk väg borttager icke önskvärda ämnen från bensinen. AutB 58 (1947). — särsk. (i fackspr.) i fråga om färgblandning vid bildframställning o. d., betecknande att ett ljusflöde mer l. mindre absorberas av ett filter o. därigm i motsvarande grad påverkar befintliga färger i fråga om ton l. mättnad l. ljushet. Såväl den subtraktiva som den additiva färgblandningen är af praktisk betydelse vid trefärgsfotografien och trefärgstrycket. 2NF 9: 270 (1908). Om delbilderna i sig själva äro komplementärt färgade .. ser varje öga genom sitt färgfilter den till filtret komplementära bilden svart s. k. subtraktiv verkan. Globen 1945, s. 57. TNCPubl. 38: 154 (1967; om färgblandning).
Spoiler title
Spoiler content