SUDDA sud3a2, sbst., oböjl.
Etymologi
[möjl. eg. pl. ack. av SUDD, sbst.2; ä. tiders bollar var gjorda av trasor, överdragna med tyg l. skinn]
(numera bl. i skildring av ä. förh.) om boll (gjord av suddar); anträffat bl. i uttr. taga till l. slå sudda, om l. ss. namn på bollek bestående i att den av två l. tre spelare som ”hade slaget” skulle slå en lyra mot en vägg, varefter den av de övriga som därvid lyckades fånga bollen, skulle ”få slaget” i den kastandes ställe. Domprosten Wåhlin hade väl strängt förbjudit att spela boll vid kyrkan, eller som det hette ”taga till sudda” mot kyrkans murar, men det hjelpte ej. Ahnfelt StudM 1: 45 (1857). MöLärov. 238 (1929; om bollek på 1870-talet).
SAOB
