[liksom dan. o. nor. suffisant, t. süffisant, av fr. suffisant, p. pr. till suffire, vara tillräcklig, av lat. sufficere (se SUFFICERA)]
1) (†) som räcker till (i något avseende), tillräcklig; om person äv.: stark nog l. i stånd (att göra ngt); jfr SUFFICIENT 1.AOxenstierna 4: 541(1629; om krigsskepp). (Den erbjudna satisfaktionen) kan fuller absolute icke .. wara suffisant .. Så är thet lijkwäl comparativé til säijandes icke at förachta. HSH 5: 162 (1646). Wimarson Krig 1675—1679 3: 569(1678; om person). Pfeiffer(1837).
2) (numera bl. med prägel av lärt spr.) självtillräcklig (se d. o. 2) l. självsäker l. självmedveten l. arrogant; jfr SUFFICIENT 3.CGLeopold(1785) hos Ljunggren SVH 1: 325. En, inom vissa kretsar rådande, modernt suffisant konståskådning. Adelsköld Dagsv. 4: 528 (1901). Han blev så upprörd vid blotta tanken på (fästmön) Monica tillsammans med denna syffisante fjant att han måste dricka två glas mjölk för att lugna sig. Sjöwall o. Wahlöö Brandb. 189(1969).
