SUNN sun4, sbst.2, l. SUND sun4d, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(sund (-nnd, -dh) 1540—1806. sunn 1806—1955)
Etymologi
[sv. dial. sund, sunn, sunna, motsv. nor. dial. sund, d. dial. sund, sujnn, eng. dial. (Shetl.) sund, (Skottl.) sound; utlöst ur ssgn SUND-MAGE(se SUND-) l. etymologiskt identiskt med fvn. o. feng. sund, simning (se SUND, sbst.2)]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) simblåsa (se d. o. 2); äv. om fiskrätt bestående av simblåsa (l. -blåsor) o. gälar från rocka l. torsk l. långa. Sund och mager 3 t(un)nor. SlottRSthm 1540, s. 2. Hvad Fiskare i Bohuslän kalla Sunn eller Sunnd .. är egenteligen en tjock hinna vid ryggraden (bukhinnan eller simmblåsan), och gälen af torsk och Långor .. fattiga nyttja detta Sunn att koka till mat. VetAH 1806, s. 229. Sunn (eng. Sounds). Denna fiskrätt, som utgöres af gälarna på rocka och torsk, anses af somlige såsom en läckerhet, men med hvad skäl lemna vi derhän. Hagdahl Kok. 304(1879). Sålunda har benfisken, det vill säga de urskurna ryggbenen och de avhuggna huvudena samt sunnen, det vill säga simblåsorna, tillfallit hustrur och ränsepigor. Hasslöf SvVästkustf. 358(1949).
SAOB
