SUPERSEDERA, v.; anträffat bl. i inf.
Etymologi
[av lat. supersedere, sitta ovanpå, avstå, av super, över (se SUPER- anm. 2:o) o. sedere, sitta (se SITTA, v.)]
(†) bildl., skjuta upp (ngt); anträffat bl. med underförstått obj. (Han) Begärte (att) Rijkz Råd ville supersedera (posten till Narva) och förhängja ett anstånd med saaken till dess han sigh skrifftligen öfver Asserssons klagan resolvera kan. RP 1: 214 (1629).
